Golden Globes 2018.

18:05


Okej, först lite bakgrundsinformation. I höstas såg jag en trailer för en film som heter Call Me By Your Name. Jag tyckte filmen verkade väldigt lovande, googlade lite, kom fram till att filmen var baserad på en bok och lade direkt boken i min Att läsa-lista (jag vill ofta läsa en bok förrän jag ser filmen den är baserad på). Efter mycket om och men slutade det med att jag lyckades få tag på ljudboken via Audible i slutet av november (med Armie Hammer som uppläsare, mmm), lyssnade på den på mindre än ett dygn, och lyssnade direkt på den igen. För så bra var den! Efter det har jag sett på och läst ett dussintal intervjuer och Q&A's med skådisarna och regissören, beställt det fantastiska soundtracket på vinyl och jag har med hjälp av internets krafter redan lyckats få tag på filmen (don't worry, jag ska nog se den på bio också!) Ja, det är på den nivån av crazy.

Nåja, det är alltså bakgrunden till att jag inatt vaknade kl. 02.00 för att kolla på Golden Globes-galan som sändes live från USA. Har många år kollat på Oscarsgalan men det här var min första Golden Globes. Call Me By Your Name vad nominerad till tre priser, och jag var säker på att den skulle kamma hem åtminstone ett av dem.

Tror ni det hände va? NÄ!

Hade på känn att Armie Hammer kanske inte skulle vinna i birollskategorin, och jag var inte säker på hur den skulle klara sig i Bästa film (trots att jag ju förstås tyckte den skulle vinna och den i allmänhet har fått svinbra respons från såväl kritiker som vanliga filmtittare), men kom igen, Timothée Chalamets fenomenala insats i filmen är olikt något annat jag har sett förr, han förtjänade att vinna för bästa huvudroll!

Efter att min värsta bitterhet hade lagt sig kunde jag dock se att mycket bra hände på galan också. Några höjdpunkter:
  • Oprah vann som första mörkhyade kvinna Cecil B. DeMille Award, och gav ett sjuhelvetes jävla brandtal som fick mig att i alla fall lite tro på en ljusare framtid för kvinnor
  • Natalie Portmans "here are the all-male nominees" då alla nominerade till Bästa regissör var män. Hennes stenhårda ansiktsuttryck då Ron Howard nervöst skrattade till och det blev obekvämt efter att hon sade det kommer forever vara en inspiration för mig.
  • att så många kvinnor och berättelser om och av kvinnor vann priser, så viktigt att vi kvinnor får den synlighet vi förtjänar (trots att det skulle vara trevligt med lite mer inklusion i form av t.ex. fler rasifierade kvinnor, men förhoppningsvis är det på väg åt rätt håll)
  • att alla bar svart i protest mot sexuella trakasserier
  • Connie Brittons poverty is sexist-skjorta 
  • Seth Meyers monolog
  • att Tarana Burke, kvinnan som startade #metoo-rörelsen för över tio år sedan, var på plats tillsammans med Michelle Williams. Även många andra representanter från diverse organisationer som arbetar för jämställdhet var där, och alla var rasifierade kvinnor om jag kommer ihåg rätt vilket gjorde mig väldigt glad <3
  • Aziz Ansari blev första mannen med asiatiskt påbrå att vinna Bästa skådespelare i en TV-serie (musikal eller komedi)  never mind he's a douchebag och Sterling K. Brown blev första mörkhyade mannen att vinna Bästa skådespelare i en TV-serie (drama)
  • Barbra Streisand om att det var 34 år sedan hon blev den första och enda kvinnan att ha vunnit pris för Bästa regissör. "That was 34 years ago?! Folks! Time's up!"
Så helt skit var det ju absolut inte, trots att jag fortfarande är bitter över hur Call Me By Your Name kunde bli så förbisedd. Håller tummarna för Oscarsgalan istället nu då.

Du kanske också tycker om:

0 kommentarer

Flickr